Kvarglömda ting

jag brister sällan, min vän
finns så mycket att brista för
att vi lever tills att vi dör
jag brister bara när bristas bör

och jag sörjer sällan, min vän
finns väl inget att sörja över?
jag sörjer när jag behöver
jag sörjer bara när sörjas bör

och jag minns hur jag var fem år och tappade bort
en sån där leksak jag bar med mig
på ont och gott
och jag kommer att tappa bort saker igen
hur det känns vet jag inte förrän
jag står och velar i någon dörr
och ser in på allt som har varit förr
för jag kommer att tappa bort saker igen…
och gråter gör jag då

jag oroar mig sällan, min vän
finns för mycket att oroa sig över
löften, lagar och allt där utöver
jag oroar mig när oroa sig bör

jag spricker sällan, min vän
finns väl inget att spricka för alls
det som skedde var det enda som fanns
och en dag spricker allt stilla någonstans

och det hände som barn att jag glömde kvar
en vante på nån bänk vid nån jävla tågcentral
och jag kommer glömma kvar saker igen
hur det känns vet jag inte förrän
jag stannar och vänder i någons dörr
och ser in på allt som har varit förr
för jag kommer att glömma kvar saker igen

och gråter gör jag
ja, gråter gör jag då